Vägen till beslutet om kvinnors rätt till högre utbildning

Den första motionen om kvinnors rätt till högre utbildning lades fram i riksdagen 1859, men blev då nedröstad. Debatten tog i stället ordentlig fart på 1860-talet, under ståndsriksdagens sista år. Drivande i frågan var Carl Johan Svensén, en lantbrukare från Kalmar län och riksdagsrepresentant för bondeståndet. I riksdagen hade Svensén under åren framfört krav på ett antal liberala reformer, bland annat ville han upphäva kyrkans makt över skolväsendet, men framför allt försvarade han kvinnans medborgerliga rättigheter. Under riksdagen 1865/1866 lämnade han in en motion med krav på kvinnor skulle få rätt att avlägga universitetsexamen och även få rätt att disputera vid de filosofiska och medicinska fakulteterna.

I den följande riksdagsdebatten gick meningarna brett isär. Det fanns de som likt Svensén ville upprätthålla principen om en likvärdig behandling av alla medborgare: självklart skulle även kvinnor få studera! Ett annat argument för kvinnors rätt till utbildning var det faktum att Sverige vid mitten av 1800-talet hade ett tämligt stort kvinnoöverskott. Ett stort antal kvinnor kunde därför inte räkna med att gifta sig och bli försörjda av en äkta man, utan behövde få andra möjligheter för att klara sig på egen hand. Då behövde de också få en chans att utbilda sig.

Saknade ”de rätta förståndsgåvorna”

Den grundläggande rättviseaspekten, att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män, var emellertid sparsamt förekommande i riksdagsdebatterna på 1860-talet där motståndet mot en förändring var utbrett. De argument som framfördes mot kvinnors rätt till universitetsstudier bottnade ofta i resonemang kring att kvinnorna inte hade ”de rätta förståndsgåvorna” för att klara av studierna eller att man värnade om den traditionella bilden av att kvinnans plats var i hemmet. Representanterna för prästeståndet var i princip eniga i sitt motstånd och ville inte att kvinnor skulle få studera vid universiteten överhuvudtaget. Detta skulle äventyra ”kvinnans naturliga arbetsfält” och hennes roll som maka och mor. Inom adeln och borgarståndet rådde delade meningar i frågan, de mer uttalat konservativa var mot förslaget medan de mer liberala var för. Bondeståndets representanter var däremot till övervägande del positiva. 

Negativ remiss från Uppsala

Lagförslaget gick på remiss till universiteten som av naturliga skäl var direkt berörda av en eventuell reform. I Uppsala var man inte särskilt positiv. Universitetet var inte kvinnans rätta plats, och det var inte till gagn för samhället om kvinnorna skulle ödsla tid på långa studier. För mycket läsande riskerade att kvinnan tappade intresset för ”de kvinnliga plikterna.” Det uttrycktes också farhågor för att på universiteten blanda unga kvinnor och män i en som man sade ”känslig ålder”. 

Lund ”i princip” positivt till förslaget

Lunds universitet hade en något mer liberal inställning i frågan. Särskilt den medicinska fakulteten var positivt inställd till kvinnliga studenter, även om de övriga fakulteterna var mer tveksamma och bland annat ställde frågan vad kvinnorna egentligen skulle ha sina nyvunna kunskaper till. Men trots vissa invändningar ställde sig Lunds universitet ”i princip” positivt till förslaget.

Inga kvinnliga präster och jurister

Vilka ämnen skulle kvinnorna få studera? Diskussionerna i riksdagen och i remissvaren hade visat att två yrken trots allt kunde vara lämpliga för kvinnor, nämligen läkare och lärare. Det hade man med framgång provat i USA utan att det hade lett till kaos i samhället. Däremot var den allmänna åsikten att kvinnor inte passade till att bli präster och jurister då dessa yrken ansågs kräva en ”högre nivå av moraliskt och rättsligt medvetande”. 

Öppna universitetsportar – till viss gräns

Efter ytterligare några turer i riksdagen fanns det till slut en majoritet för lagförslaget. Reformen kom i två steg. År 1870 fick kvinnor rätt att utöva läkaryrket samt rätt att studera och examineras vid landets medicinska fakulteter. Frågan återkom några år senare efter det att Uppsala universitet hade fått in en dispensansökan från en kvinna, Betty Pettersson, som ville avlägga en filosofie kandidatexamen. Den här gången gick förslaget igenom i riksdagen utan någon större diskussion. I november 1873 beslutades att kvinnor skulle få samma rätt som män att avlägga universitetsexamen på filosofisk och medicinsk fakultet samt den lägre juridiska examen. Men däremot fick de inte rätt till den högre juridiska examen och den teologiska fakulteten var fortsatt stängd för kvinnor. De vid tiden mest prestigefyllda ämnena som ledde fram till maktpositionerna i samhället var alltså fortsatt utom räckhåll för kvinnorna. 

Elsa Trolle Önnerfors