Studentmössan – långsamt erövrad manlig statussymbol
Trots att de nu var universitetsstudenter var det inte självklart för de första studentskorna att bära det synliga tecknet på deras nyvunna status – studentmössan. Många ville hålla en låg profil. Och var det inte missklädsamt med en skärmmössa på en kvinna?
De nordiska studentmössorna skapades i mitten av 1800-talet. Från början var de tänkta att fungera som nationella kännemärken från studenter från olika länder vid tidens stora skandinavistiska studentmöten. Snart förvandlades de dock till vardagshuvudbonader för studenter i allmänhet i en tid då etiketten gjorde det omöjligt att uppträda barhuvad utomhus. Även om den bars dagligen var den dock exklusiv: en eftertraktad status- och frihetssymbol för den ännu lilla och exklusiva gruppen universitetsstudenter.
Men detta var i en tid då alla studenter ännu var män. Med kvinnornas intåg vid akademin uppstod frågan: kunde damer verkligen bära ett så manligt – ja, nästan uniformsmässigt – kodat plagg som en skärmmössa?
”Oersättlig glädjeförlust” att inte bära mössan
Många tvekade – inklusive de tidiga studentskorna själva. Hilma Borelius, student 1891, har berättat att hon ”gick hem från examen i samma hatt, som hon burit på vägen dit”, och att det för henne senare i livet framstod som ”en i sitt slag oersättlig glädjeförlust”.
Först år 1894, i samband med en gemensam utfärd för studenter i Lund och Köpenhamn, vågade sig en liten grupp lundastudentskor – däribland Borelius – på att uppträda offentligt i studentmössor. Majoriteten av de medverkande damerna valde dock ännu vårhatt. Först i början av 1900-talet blev studentmössan en mer allmänt accepterad syn även på kvinnohuvuden, och en lundastudentska av denna generation, Elsa Collin, har omtalats som havande ”något fritt och frappant” över sig där hon sågs på stadens gator ”med den vita mössan högt på hårburret”.
Damstudentmössa ratades
Ännu så sent som 1915 föreslog en insändare i damtidningen Idun dock att det borde tas fram en alternativ damstudentmössa som inte ”direkt kolliderar med den kvinnliga koaffyrens [frisyrens] kraf”, gärna i en mjuk, barettliknande form. Ture Sjögren, en profil i det dåtida studentlivet, konstaterade senare att insändarskribenten – en man – ”aldrig fick något medhåll från flickornas sida”.
Fredrik Tersmeden
För vidare läsning
- Borelius, Hilma: ”Kvinnligt studentlif i Lund” i Under Lundagårds kronor: Minnen upptecknade af gamla studenter, ny samling, Lund 1921
- Tersmeden, Fredrik: ”Färgen gör skillnaden för studentmössan” i Populär historia nr 6 2014 (PDF, ny flik)